För stålplåtarna som bildar tankväggarna är större tjocklek inte nödvändigtvis bättre; valet måste balansera effekten av kortslutningselektromagnetiska krafter mot omfattningen av svetsdeformation. I allmänhet varierar väggtjockleken från 3 mm till 6 mm, med värden som trendar mot den övre gränsen när kapaciteten och kortslutningsströmnivåerna ökar. Avståndet mellan förstyvningar påverkar direkt den naturliga vibrationsfrekvensen hos tankväggarna; för stort avstånd gör att väggarna är benägna att resonansljud under elektromagnetiska krafter, medan alltför täta avstånd ökar svetsarbetsbelastningen och risken för deformation. Vanlig industripraxis innebär att man placerar förstyvningar mellan 400 mm och 600 mm och använder en kombination av intermittent och kontinuerlig svetsning för att förena förstyvningarna till väggarna, vilket säkerställer strukturell styvhet samtidigt som svetsvärmetillförseln minimeras.
Tätningsstrukturen är en vanlig källa till misslyckanden vid konstruktion av oljetankar. Samordnad kontroll krävs vad gäller avståndet mellan bultarna längs tankkanten, flänsytornas planhet och tätningspackningens kompressionsförhållande. Vanligtvis hålls bultavståndet inom 100 mm, flänsens planhetsfel begränsas till 0,5 mm och kompressionsförhållandet för nitrilgummipackningen hålls mellan 25 % och 30 %. Otillräcklig kompression äventyrar tätningens tillförlitlighet, medan överdriven kompression påskyndar packningens åldrande. Att dra åt fälgbultarna kräver en diagonal sekvens i flera steg; Om du drar åt dem helt i ett enda drag kan det lätt orsaka lokal vridning av flänsen. Även om dessa detaljer kan visas som enkla kommentarer på en ritning, är de kritiska faktorer för att förhindra läckor under verkstadstillverkningen.
